Detta är ett gästinlägg av Kristin Kramer, Journalist från Ydre. Texten är tidigare publicerad i Tranås-Posten, 6/11-19.
Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommaren och hösten och våren, sa hon. Allting som är lite skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som inte passar in nånstans och som ingen tror på. (Too-ticki, ur Trollvinter, Tove Jansson)
Denna krönika är skriven i ilska, vemod och vanmakt. Och en osviklig tillförsikt.
Detta är inte bara ett slut. Det är en början. Detta är Äventyret.
Det är så här det är att vara annorlunda, tänker jag en måndagseftermiddag när vi försöker låta bli att bli påkörda av bil efter bil efter bil.
Att vara annorlunda är som att cykla på väg 134.
Bil efter bil efter bil. Åt cyklister saknas plats.
Visst är det behagligare om alla gör likadant? Det blir så ordningsamt då. Raka led, monokrom färgskala, homogen röst. Ingen som bråkar.
Men jag har alltid varit usel på att vara likadan. Tro mig, jag har försökt. Som barn började jag leka avancerade charader. Nästan helt försvann mitt jag. Och det besynnerliga är, att när jag senare slutade låtsas visade sig barnets sanning överensstämma med den vuxnas insikt: är jag mig själv blir jag avvisad. För ”vi gillar olika” innefattar uppenbarligen inte alla. Över min familjs normbrytning vajar ingen regnbågsflagga.
I min senaste krönika (”Våra händer når runt jorden, en omfamning eller ett strypgrepp”, 19/6) placerade jag en ledtråd. En sådan som förläggs i detektivromaner. De kan läsas förbi, men den uppmärksamma läsaren vet att de ska spela roll. Inte bara spela roll, de ska avgöra.
Jag skrev att ”jag lever i ett land där jag (nästan) har ynnesten att forma mitt liv helt efter min övertygelse.”
Det har nu blivit dags att plocka bort parentesen. För det har uppenbarats att nästan förser våra ägodelar med lappar. ”Skänka”, ”sälja”, ”medtaga”. Nästan packar våra väskor, säger farväl till vårt torp och vår skog. Nästan är en flykt från Sverige.
För vi kan inte leva i ett land där vi tvingas dansa till en koreografi som inte går i hjärtats takt.
Vi kan inte leva i ett land där vi fråntas ansvar och förtroende att ge våra barn det vi, de personer som närmast känner och djupast älskar dem, tror är bäst för dem.
Så. Vi ser oss tvingade att lämna. Av denna anledning: vi vill hemundervisa. Vi vill ge våra barn en utbildningsform som den svenska skolan inte kan tillgodose. Det gör oss, så snart vårt äldsta barn är skolpliktigt, till brottslingar. Som jag ser det, är vårt brott att vi känner våra barn – unika som alla barn – och deras unika behov, och förstår att en alternativ utbildningsform passar dem bäst.
Vårt brott är att vi vill förflytta lärandet från klassrummet, ut i den värld som från klassrummet studeras. För hemundervisning – detta samlingsnamn – är ofta missvisande. Lärandet behöver inte ske inom hemmets väggar. I vårt fall är lärandets form isoleringens antites. Vi vill tillämpa självstyrt lärande, vilket inte är murat till en plats, utan sker var än barnen befinner sig. Självstyrt lärande har beskrivits bygga på att lärandet är naturligt och sker hela tiden, att vi lär oss bäst i en miljö som är trygg och kärleksfull, och mest när vi får utforska det vi finner intressant. Barnens nyfikenhet och intressen blir lärandets motor, vilken för dem ut i verkliga situationer, i samhället, i landet, i världen. Som föräldrar kan vi skapa en miljö med många möjligheter att upptäcka världen, vi kan fånga upp intressen och erbjuda djupdykningar, och vi kan öppna de dörrar som barnen knackar på – utan att för den sakens skull sluta skydda för stup, men det förstår ni. Vi ämnar inte snitsla barnens livsbana, för vår kärlek är ovillkorlig och ställer inga krav. De har sin egen väg att gå.
I det stora hela är vi ju fullkomligt överens, eller hur? Vi anser att barn ska utbildas. Inte bara det, vi vill att de ska få en god utbildning.
Skolan tycks fungera väl för vissa barn. Men inte för alla. Ändå är skolan en form som tvingas på samtliga barn genom skolplikt. Skolan är en samhällsordning som barn tvingas inrymmas i.
I dag saknar en skolelev till och med självklar rätt att stanna hemma från skolan i en situation där han eller hon utsätts för fysisk och/eller psykisk mobbning. Vilken vuxen stannar kvar på en arbetsplats där sådana omständigheter råder?
Vi hävdar inte att skolan per definition är dålig. Det vi menar är att det finns fullgoda alternativ, och att hemundervisning – i fall där föräldrar är beredda att göra avkall på karriär, heltidslöner och egentid, för att, fysiskt och mentalt, finnas till hands för barnen – har visat sig vara ett fullgott alternativ till skola. Hemundervisning, oavsett metod, har visat sig ge mycket goda kunskapsresultat, samt mycket fin social förmåga.
Sedan Sveriges skärpta skollag 2011 får hemundervisning enkom utövas då synnerliga skäl föreligger. I praktiken har det visat sig att inget skäl anses synnerligt nog.
Till skillnad från Sveriges skolplikt har många länder läroplikt. Det betyder att barn ska lära sig, men att lärandet inte behöver ske i en skolbyggnad. Läroplikt tillåter hemundervisning, vilket är fallet i de flesta av världens demokratiska länder. Däribland Danmark, Norge och Finland.
I Sverige har föräldrar, som efter hösten det år barnet fyller sex år, av olika anledningar, väljer att själva ansvara för sina barns utbildning, att vänta sig vite (baserad på inkomst och utlovad vara så hög att familjen inte förmår betala), orosanmälningar, socialutredningar. I värsta fall separeras barnen från sina föräldrar.
I Sydafrika legaliserades hemundervisning av Nelson Mandelas regering.
I Tyskland förbjöds det under Hitler.
Initialt var vår plan att lämna landet utan att berätta varför. För att fördomsknivar är extra vassa när de angriper föräldraskapet. Men plötsligt fylls vi av det ivriga gräsrotshopp som vår femåring besitter då han författar en handskriven tidningsinsändare där han demonstrerar sitt motstånd mot byggnation i en älskad park – må han aldrig sluta tro på en människas makt att förändra. Vi beslutar oss för att inte tyst och fogligt krypa ut ur landsbygdsbilden. Istället beslutar vi oss för att stå upp för vår övertygelse. Vi beslutar oss för att försöka få hemundervisning beviljat i Ydre kommun.
Vi förlorade. Ansvarig tjänsteman sade nej. Ansvarig tjänsteman sade sig ingenting kunna göra. Vi är av annan åsikt. Dessutom tror jag fortfarande som mitt barn: en människa kan förändra ett samhälle. Rakryggade står vi ännu. Och ibland leker jag med tanken på att alla ydrebor som önskar hemundervisa – för vet ni, vi är inte ensamma! – eller som önskar att valet ska vara fritt, skulle välja en dag och en tid, gå utanför dörren och stampa i marken. Skulle ydremarken skälva? Kanske.
Förr eller senare beviljas hemundervisning åter i Sverige, och jag hoppas att Ydre kommun vågar bana väg. För barns, för familjers, och för sin egen överlevnads skull. För på ett facebookforum för svenskar som vill hemundervisa ställdes frågan: ”Hur många av er skulle vara redo att flytta till en kommun i Sverige, för att den kommunen beviljar rätten att hemundervisa?” På kort tid hade sextiotvå familjer svarat ja.
Låt oss leka med tanken. Låt oss ponera att alla dessa familjer flyttar till Ydre och att varje familj i snitt består av fyra personer. Kommunen får 50 000 kronor per invånare och år. Det skulle betyda ett tillskott på 12,4 miljoner kronor på ett år. Utan närmare belastning på skolan. (På exempelvis Åland träffar de hemundervisande familjerna skolans rektor en gång per termin. Barnens utveckling redovisas genom portföljer.)
Betänk att Ydre kommun skulle sätta punkt för barnfamiljers flykt, en flykt inte helt olikt den utvandring av svenskar till USA orsakad av religionsförtryck under 17- och 1800-talen. I dag är det istället ofta ett filosofiskt förtryck, ofriheten att följa en filosofisk övertygelse om en viss pedagogik. Samt en frustration och vanmakt att som förälder misstros ansvar och inflytande. Som utgör vi ett diaboliskt hot. Vilket skär sig mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 26, som säger att ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Vidare säger artikel 2 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att ”vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”
Betänk, Ydre kommun som en kommun i framkant. Som ser till varje barns behov och respekterar föräldrars rätt. En kommun som på riktigt vågar vara pluralistisk.
Kanske tillåts vi en dag att återvända. Tills dess cyklar vi ut ur landet och sällar oss till skaran av skolflyktingar. Många svenska barnfamiljer beger sig till något av våra grannländer, en stor skara har samlats på Åland. Man behöver som sagt inte resa långt för frihet.
Bil efter bil efter bil. När en långtradare tvingar mig ner i diket och jag faller med cykeln vält över mig, framträder bilden så tydligt. Bilden av ett land där vi, Too-tickis nattdjur och folk som inte passar in någonstans och som ingen tror på, inte får rum. Ett land där man måste säga farväl till sitt torp och sin skog, i ilska, vemod och vanmakt – och en osviklig tillförsikt – packa sina väskor och ge sig av, för att man inte ges plats att forma sitt liv efter sin övertygelse.
Vi lämnar vårt land, men våra hjärtan tar vi med oss.
Kristin Kramer
glaskropp@gmail.com
P.S. Vi vill tacka alla ydrebilister som visar oss stor hänsyn längs vägarna. Det är inte ert fel att vi inte får plats. Det är vägen som är för smal. Den fysiska såväl som den mentala. Tack för att ni håller oss levande, och tack för det varma stöd som många av er givit oss när vi berättat om vår önskan att hemundervisa. Ni gör den mentala vägen bredare!
P.S. 2. För mer information om hemundervisning, vänd er gärna till ROHUS – Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige (www.rohus.nu).