Föreställ dig en skola där barn och ungdomar själva styr över sin egen utbildning. En skola där det varken finns lektionssalar, lärare, ämnen med kursplaner, läxor, prov eller betyg. För många av oss kan det vara svårt att visualisera eftersom vi har genomlevt en traditionell skolgång där allt det ovan nämnda ansetts som absolut nödvändigt för ett framgångsrikt utbildande av barn och unga.
Problemet är att ingen skolgång i världen någonsin kan garantera framgång. Faktum är att våra barns framgång helt beror på dem själva och de färdigheter de utvecklar under livet. Färdigheter som de, enligt oss på Tillit, inte kan utveckla under sina obligatoriska skolår. Vi talar till exempel om initiativ- och ansvarstagande, beslutsförmåga, verklighetsförankrad problemlösning, uthållighet, resiliens, och kanske framförallt kreativitet och divergent tänkande.
Visst, det talas fint om flera av dessa färdigheter i många av skolans styrdokument. I verkligheten ligger fokusen på något helt annat: att prestera inför prov och på att få bra betyg så att 1) Sveriges resultat i PISA blir bättre och 2) alla barn kan studera vidare på universitetet. Som om det utgjorde ytterligare en garanti för nationell och individuell framgång.
Det finns säkert många olika vägar att gå för att skapa de positiva förändringar som behövs för att få hela skolsystemet på fötter igen. Många talar exempelvis om digitaliseringen som ett av de viktigaste verktygen. Men vi på TilliT vill slå ett slag för en förändring på systemnivå. Där handlar det i grunden om ett paradigmskifte där vi vuxna släpper kontrollen över yngre människors inlärning, och istället ger dem ansvaret över sina egen utbildning och därmed också över sina egna liv.
Vi vill slopa skolplikten dels därför att vi inser att skolan aldrig kan utgöra en garanti för att lyckas i livet. Tvärtom blir den många gånger till ett hinder i många barns och ungas utveckling. Dels därför att vi vet att det finns en massa alternativ som fungerar bättre. Självstyrd inlärning är ett av dem: det inte bara fungerar, utan fungerar även bättre för de flesta (även för många barn med diagnos). Utöver att det fungerar, är det också en ekonomisk skolform – och lärarna behöver inte bli av med sina jobb. Bara omfokusera: från att lära ut till att underlätta och stödja inlärning.
Det finns flera vetenskapliga undersökningar som visar att den här typen av utbildning fungerar väldigt väl (läs Peter Grays bok Free to Learn för mer kött på benen). Varför? Jo, därför att det är det naturliga sättet vi människor som biologisk art lär oss på. Det är så vi lär oss att gå och att tala, och så kan vi lära oss allt annat också. Vi lär oss främst på grund av ett behov, intresse eller passion. Det är de ingredienser som utgör den motor som för oss framåt: därför att vi själva vill.
Ingen förälder skulle få för sig att ge sin bebis extraövningar eller bakläxa för att lära sig gå och tala (om inte ett fysiologiskt eller neurologiskt hinder föreligger). Inte heller skulle vi tycka att det vore vettigt att utvärdera våra bebis färdigheter genom prov, än mindre betygsätta gång eller tal. Vi ser att hen lär sig genom att fritt utforska sin värld, genom både lek och interaktion med föremål, personer och andra varelser. Och med detta nöjer vi oss… tills skolåldern kickar in. Plötsligt förändras allt.
I Sverige har detta av tradition skett vid sju års ålder, men nu har det krupit ner till sex. Från och med den obligatoriska skolåldern (enligt beslut som fattas på politisk nivå utan egentlig kunskap om och förankring i hur barn egentligen lär sig bäst eller vad de verkligen mår bra av) måste barn börja lära sig saker som någon annan har bestämt. Och den tillit vi hade till våra barn när de var bebisar är plötsligt puts väck. Den tillit som gjorde att vi visste att de är mer än kapabla att lära sig av egen maskin. Bebisar kan, men större barn kan det inte. Bebisar har en inbyggd motivation till att lära sig, men större barn har det inte. Märkligt, eller hur?
Skollagen från 2011 påtvingar obligatorisk skolgång för alla och gör att vägen för de svenska familjer som idag vill erbjuda sina barn möjligheten till självstyrd inlärning är starkt begränsad. De måste å ena sidan försöka hitta lagliga vägar för att lyckas ge sina barn just detta, vilket innebär att många flyttar utomlands. Å andra sidan, måste de fortsätta lita på sitt barns inlärningsförmåga vilket innebär att gå motströms i ett relativt likriktat samhälle där få tror att barn kan lära sig på egen hand.
Dessa modiga familjer utsätts ofta för stark kritik från familj och vänner som inte kan förstå hur de kan vara så “oansvariga” att de så till den grad litar på sina barn att de lämnar över ansvaret för deras utbildning till barnen själva. Trots att det finns forskning som styrker att självstyrd inlärning fungerar, har vi vuxna ofta en mental programmering som säger att vi både kan och vet bättre än våra barn. Den gör att det är svårt att tro att barn från en tidig ålder själva kan eller ens bör styra över sin egen tid på ett adekvat vis. Att de dessutom ska kunna använda den på ett förnuftigt sätt och lära sig något av vikt (framför allt när det ser ut som om allt de gör “bara” är att leka), är inte alltid lätt att svälja. Men denna programmering har ett namn. Den kallas adultism, och är något av det första vi måste konfronteras med inom oss själva, när vi väljer självstyrd inlärning som väg.
Allt självtvivel, andras ifrågasättande, gamla paradigmer som adultism och bristen på tillit till våra barn, kan göra att den här vägen blir svårare än nödvändigt. Hur kan jag som förälder veta att jag gör rätt? Hur kan jag veta att mitt barn kommer att lyckas när resten av samhället är uppbyggt för ett annat system? Hur kan jag vara säker på att jag ger mitt barn just det stöd hen behöver?
Men det finns ingredienser som är nödvändiga för att självstyrd inlärning ska fungera framgångsrikt. Peter Gray har identifierat dem i en artikel som heter The Natural Environment for Children´s Self-Education. Om vi kan erbjuda våra barn alla de ingredienserna, samtidigt som vi kliver ur deras väg och litar på att de kan, behöver vi inte tvivla mer. Väldigt kortfattat handlar det om:
- Tid och utrymme för fri lek och fritt utforskande
- Åldersblandning
- Tillgång till kärleksfulla vuxna med kunskaper
- Tillgång till olika verktyg och redskap
- Tillgång till ett fritt utbyte av idéer och åsikter
- Frånvaro av mobbning och mobbare
- Delta i demokratiska processer
Vi på tankesmedjan tillit vet att inget av ovanstående är helt enkelt när man på egen hand som förälder gör sitt allra yttersta för att ens barn ska få just precis de här omständigheterna. Men det går. Däremot tänker vi hur fantastiskt det vore, om vi kunde omforma skolsystemet så att det byggde på principerna av självstyrd inlärning. Eller åtminstone öppna upp för möjligheten till detta alternativ genom att vi slopar skolplikten. Att se glädjen i unga människors ögon när de fritt får utforska det som intresserar dem allra mest, är en ren fröjd. Att se hur de inspirerar varandra att tänja sina gränser och lära sig nya saker som de själva har valt för att de vill och för att det är kul, är en ynnest.
Vi önskar att inga lärare skulle känna sig hotade av denna skolform, och att nya lagar kunde fattas så att vi i större skala kunde börja erbjuda barn och unga en typ av utbildning som sporrar deras inlärning, får dem att växa som personer, gör att de självmant vill ta ansvar för sina val och sina liv. Men för att lyckas med det, måste vi kliva åt sidan, släppa kontrollen och sluta hindra våra unga från att lära sig det de själva vill och känner att de behöver.
Det är alltid svårt att byta (eller bryta) ett paradigm, framför allt när det innebär att släppa kontrollen. För, vad gör vi när barn tar initiativ som går rakt emot det som vi vuxna tror är “bäst”? Tänk om de till exempel vill klättra upp i ett högt träd? Eller om de vill leka uppe på hustaket? Eller om de vill ligga i sängen och kolla youtube videos en hel vecka? Eller hålla på att sminka sig dag ut och dag in? Med största sannolikhet skulle de flesta av oss vuxna inte tycka om det. Vi skulle uppleva det mer än riskfyllt att satsa på en utbildningsform som bygger på att vi ska lita på barnens omdöme. De ägnar sig ju bara åt meningslösa och improduktiva aktiviteter! Så det är helt enkelt bättre att inte släppa kontrollen eftersom vi “vuxna ju vet så mycket bättre vad barnen egentligen behöver”.
Men hur kan vi vuxna – föräldrar, politiker och lärare – egentligen veta vad som är bäst för barn? Ingen kan veta hur ett barns livsväg ser ut. Med tanke på att upp till 90% av dagens jobb med största sannolikhet inte kommer att existera om 20 år, är det lite förmätet att tro att vuxna vet vad som är bäst för barnen. Majoriteten av framtidens jobb är ju inte ens påtänkta än.
Utmaningen i att tänka om, slopa skolplikten och öppna upp för alternativ som självstyrd inlärning, består kanske i att vi uppfattar att riskerna är överväldigande många. Våra barn skulle bli för självständiga alldeles för snabbt, med en stor förmåga att ta smarta initiativ och fatta adekvata beslut. De skulle utveckla sin kreativitet och problemlösningsförmåga och finna nya lösningar på gamla som nya problem. De skulle utmana oss konstant och tvinga oss att växa och utveckla oss som personer. Deras viljestyrka skulle krocka med vår egen. De skulle ifrågasätta gamla modeller och auktoriteter: vår egen, våra institutioner och våra lagar. De skulle uppleva misslyckanden och de skulle navigera sig fram mellan sina misstag, allt medan de utvecklade uthållighet och resiliens. Och det skulle vara mycket svårt för oss vuxna att hantera dem, om vi själva inte var redo att ifrågasätta vår egen roll och kliva ner från vuxentronen och ge upp vår kontroll.
Kanske den stora konsekvensen skulle bli att barnen förändrade samhället så till den grad att de slog sönder gamla strukturer och skapade nya. Det kan kännas hotfullt eftersom förändringar nästan alltid skrämmer. Men om vi inte ser något problem med att våra barn blir entreprenörer och innovatörer med stor ansvarskänsla, kapabla att skapa sina egna liv, eller om vi tycker att det är dags att samhället förändras, då innebär självstyrd inlärning långt ifrån en risk.
Tvärtom, det vore en fantastisk lösning för alla de föräldrar som vill styrka sina barn och utrusta dem med de mest fundamentala färdigheterna och förmågorna som finns för att garantera dem framgång i livet. Och det vore också början av lösningen på många av de problem vi brottas med i vårt samhälle.