Barn kan inte alltid förstå att en situation de befinner sig i är problematisk, än mindre förklara det med ord. Däremot kan det ofta känna att något är fel. Kanske förstår de inte att medpassageraren på bussen är berusad, men de kan ändå bli rädda och hoppa upp i sin förälders knä. Så är det för många unga med ofrivillig skolfrånvaro.
Kropp och knopp säger ifrån
Allt fler barn idag upptäcker att skolan inte fungerar för dem. De känner att något är fel. När de närmar sig skolbyggnaderna skriker hela deras väsen nej. Att inte kunna förmå sig att ta sig till skolan är oerhört stigmatiserande. Trycket från samhället, men även ofta deras egna föräldrar som tvingas ta skolans sida, blir för stort. De isoleras och får psykiska skador som tar år att reparera.
Säkerligen kan dessa unga människor pekat på ett par konkreta problem, som gjort skolgången svår för just dem. I de fall då klasskamraterna inte helt delar deras subjektiva upplevelser tar de kanske tyvärr också felaktigt på sig skulden för sin situation. Däremot är det få barn som på ett analytiskt sätt kan förstå och förklara vad det är som gör att de själva och allt fler unga med dem blir skolskadade. Problemet är dock uppenbart för en utomstående.
Tankesmedjan Tillit ordnar Hemmasittarkväll – Föreläsning och föräldrapanel, Stockholm, 4/3.
Skolan är av en annan tid
Skolan kom till för ett par århundraden sedan, i en för-demokratisk era med knivskarpa hierarkier. Auktoriteten hos institutioner som kyrkan, armén, den lokala industrin, byn och familje var obestridlig. Att bli utesluten ur dessa gemenskaper var en reell risk med potentiellt digra konsekvenser. Skolan hade dessutom monopol på en bristvara: kunskap om omvärlden. När det till det lilla samhället kom en lärare från universitetsstaden var folk uppriktigt imponerade och nyfikna.
Dagens barn där de själva styr över sitt informationsintag
De barn som växer upp idag lever inte i en värld där de förväntas ses men inte höras. De har fått vara med och bestämma aktiviteter, middagsrätter, resmål och teman för födelsedagskalas. Deras åsikter och idéer välkomnas och uppskattas av vuxenvärlden. Deras behov tas på allvar.
Dessutom lever dagens unga närmre den framtid vi rusar emot än vi själva gör. Runt om dem finns en värld där alla tänkbara fakta, kurser och till och med experter inte är längre bort än en knapptryckning eller ett mejl. De nyttjar dessa resurser med lätthet, om än inte alltid med expertis.
Kulturkrock
Så kommer barnen till skolan, och krocken blir ett faktum: vad är detta? Varför går det till såhär på detta stället? Det är helt omöjligt för den unga människan att förstå skolans historia och varför den ser ut som den gör. I kombination med annan problematik blir det då istället något inom barnet som säger: “jag vill gå hem”. Hem till en plats där någon bryr sig om vem jag är och vad jag vill. Till en plats där jag inte jämförs med en samling jämnåriga i ett sammanhang jag inte valt att delta i, må det vara fotboll, matematik eller svenska. Till en plats där jag inte ses som en börda för att jag inte är exakt som de andra. Till en plats där någon uppskattar mina unika förmågor och intressen.
En skola unga människor vill gå till
Det finns ett gigantiskt gap mellan de värderingar och den människosyn som unga tar för givet idag och den värdegrund som skolan bygger på.
Hur ser då en skola ser ut som människor i framtiden med glädje kan acceptera att gå till? Det kan ingen exakt svara på, men förmodligen ter den sig på flera olika vis. Det enda sättet att ta reda på det är att vi gör skolor som unga människor av idag faktiskt vill vara en del. Det behöver bli en rätt för alla att gå till skolan, inte en plikt.
I morgondagens skola behöver också ungas behov och egna intressen få spela roll på riktigt. Idag kan du fortfarande gå till skolan i tio år utan att en enda dag bli tillfrågad om vad du själv är intresserad av att lära dig. En sådan inställning till unga människors intellekt fungerar helt enkelt inte längre. Skolans verksamhet kan således inte som idag vara till punkt och pricka styrd av en läroplan.
Skolans paradigm måste ändras. Ignorerar vi detta kommer de barn som är hemmavarande bara att växa i antal. Det handlar nämligen inte bara om att det behövs bättre stöd för elever med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Visst är de överrepresenterade i gruppen barn med ofrivillig skolfrånvaro, men dessa har alltid funnits. Funktionsnedsättningar är inte orsaken, de är en katalysator. Barn med NPF visar oss på sitt tydliga sätt att skolan har ett bemötande som kliar, skaver och skapar stress i allt fler unga människors liv.
Lärandet i ett demokratiskt samhälle bör ske under samtycke.
Vi bör vara ödmjuka inför att vårt sätt att möta unga är förlegat idag. Att tvinga på människor information går stick i stäv med moderna värderingar. Skolplikten bör avskaffas, möt istället de barn som vantrivs i skolan där de är. Även läroplanen bör minimeras för att ge plats till lärarens lyhördhet i klassrummet.
Skolan ska finnas där för eleverna, inte tvärtom. Vi har inget annat val – inte om vi vill ha trygga och välmående elever kvar på bussen.
Jens Peter de Pedro
Medgrundare, Tankesmedjan Tillit PS: Bor du i Stockholm med omnejd kom till vår Hemmasittarkväll, onsdagen den 4 mars kl 18-21. Det blir föreläsning med Rebecka Koritz och en panel med föräldrar till barn som haft ofrivillig skolfrånvaro kommer att diskutera hur man kan komma framåt med sitt barns mående och lärande trots att de kanske befinner sig utanför skolsystemet för tillfället.
