Den här texten bygger på två argument:
- Om en elev för tillfället har mer skada än nytta av skolan så ska den skyddas från den miljö som orsakar skadorna.
- Avvägande om huruvida en elev åsamkas substantiella skador bör göras av en annan instans än den som misstänks orsaka sagda skador, skolan.
Ett sådant tillstånd skulle kunna ge skolsjuka barn tid att läka i hemmiljö och sedan tillgång till alternativ till skolan. Där skulle dessa barn kunna lära på sätt som tillåter dem att återuppbygga sin självkänsla och återfå tillit till vuxna människor.
Frisedel från militärplikten, utfärdad 1889
En skola som skadar
I SVTs Uppdrag Granskning visas just nu en serie i tre delar, Bokstavsbarnen. Här får vi följa några familjer vars barn har hög frånvaro på grund av att skolan helt enkelt inte fungerar för dem. Skolan blir för dessa barn en outsinlig källa av skam, stress, ångest och sorg. Många får psykiska men för livet. Andra, som elvaåriga Bryna, klarar sig inte till vuxen ålder, utan tar sina liv.
Problemet är såklart inte begränsat till de fåtal barn vars historier vi fått ta del av via media nyligen. Enligt Skolverket har ungefär en av sju elever i grundskolan en oförklarad frånvaro på minst 15 procent.
Samhället orsakar inte bara skadorna via skolan utan är sedan också oförmöget att ta hand om dem eftersom en skenande försämring av barns psykiska ohälsa har lett till långa köer i barn- och ungdomspsykiatrin.
Två idéer om skolan behöver omprövas
Grunden till problemet med skolsjuka barn är att vi har en binär syn på skolan. All närvaro ses som god och all frånvaro som ond. Sanningen är att det finns skadlig skolnärvaro och även välbehövlig helande skolfrånvaro.
Den andra tanken vi behöver ompröva för att förhindra skolskador är än svårare att ändra, det är nämligen en tanke som är välment i grunden, den om en likvärdig skola för alla. Men verkligheten är att alla barn är olika. Många kan helt enkelt inte genomgå samma läroplan, i samma lokaler på samma tid som sina kamrater utan att allvarliga men uppstår. Något eller någon måste ge vika, just nu är det barnen och deras föräldrar.
Svårt för skolan att se och erkänna problemen
På 1600-talet, när forskare upptäckte bakterier, dröjde det flera decennier innan läkarkåren tog till sig att dessa encelliga organismer faktiskt var orsaken till infektioner som lemlästade och dödade miljontals människor runt om i världen. Ett erkännande skulle innebära att varje enskild läkare hade tiotals, om inte hundratals, liv på sitt samveten. Det krävdes därför att en ny generation av läkare tog över sjukhusen innan det blev praxis att desinficera verktyg och annan utrustning, enligt den vetenskapen som vid det laget varit känd i flera decennier. På samma sätt har vi ett utbildningsväsende som skadar, och ibland till och med dödar barn, utan att kunna förmå sig att förändra sig. Det är för smärtsamt för skolpersonal att erkänna att skolan skadar. Ingen vill ju barnen illa.
Tyvärr förvärrar ofta skolpersonalen de skolsjuka barnens situationer då de lägger skuld på föräldrarna. Istället för att fokusera på att läka sina skolsjuka barn uppmanas föräldrar att med alla medel fullfölja den skyldighet som skolplikten ålägger dem med, och näst intill bära eller släpa sina barn till skolan. Det är inte ovanligt att dessa föräldrar av skolan också beläggs med orosanmälningar och hot om vite, vilket såklart tillför ytterligare stress mellan barn och vuxna i hemmet. När föräldrarna tar parti för skolan medför detta att relationen barn-föräldrar förvärras. Barnet lämnas då ensamt med sin ångest vilket kan få förödande konsekvenser.
Primum, non nocere
Utbildningsväsendet borde följa samma devis som läkarkåren: Primum, non nocere (först av allt, att inte skada). När ett barn inte mår bra av att vistas i skolmiljön bör en utomstående expertpanel bestående av läkare, psykolog, socionom och/eller kurator ges möjlighet att avgöra om skolplikten med omedelbar verkan skall upphöra. En sådan frisedel skulle kunna ges fram tills att skolan förmår följa skollagen och erbjuda barnet det stöd det behöver.
Ett barn med allvarliga skolskador ska först läka i lugn och ro hemma. Men samhället borde sedan i första hand erbjuda alternativ till skolan, inte mer skola. Många skolsjuka barn har nämligen hunnit tappa allt förtroende till sig själva och vuxenvärlden, därför bör all aktivitet de erbjuds bygga på samtycke, inte på plats-, tids- och åldersbundna läroplaner.
Alternativ finns redan
Alternativ till skolan existerar redan, det är bara inte lagligt för skolpliktiga barn att tillgå dem. För ungdomar som är över 15 år, men som inte är gymnasiebehöriga (ca 14% i varje årskull), finns verkstäder och aktiviteter som kommunen erbjuder. Här ges möjlighet för ungdomarna att lära sig praktiska färdigheter, läsa upp betyg samt att göra praktik i arbetslivet. Dessa centra bör med fördel öppnas upp även för yngre barn för vilka skolan påverkar deras psykiska hälsa negativt.
Genom att erbjuda respit från skolan skulle samhället, istället för påtvingad närvaro i skadliga skolmiljöer och långa vårdköer, kunna erbjuda unga människor läkning och meningsfulla aktiviteter i och utanför hemmet. Detta vore en efterlängtad väg framåt för tusentals skolsjuka barn och deras familjer.
Jens Peter de Pedro Styrelsemedlem, Tankesmedjan Tillit