Vad är autonomi?
När vi pratar om barns autonomi tänker vi gärna i termer av färdigheter som barn behöver lära sig för att uppnå självständighet: cykla, läsa, laga mat osv.
En mer utmanande aspekt av människans autonomi är självbestämmandet. Att själv avgöra vad en äter, sätter på sig, eller samtycker till att delta i. Att ha valfrihet och kontroll över sitt eget liv; att bli respekterad när en sätter gränser. Självbestämmande bygger på kontakt med de egna känslorna och behoven, och matchar individens behov av integritet, respekt, acceptans, autenticitet, frihet.
Inordning
Den som vill begränsa någon annans självbestämmande behöver ha goda skäl. Oftast handlar det om att skydda våra medmänniskor och oss själva. Vi låter till exempel inte vårt barn röra sig ensam i trafiken förrän hen visar att hen förstår trafikreglerna och kan inordna sig.
Inordning är vår förmåga att leva upp till externa förväntningar och bete oss på rätt sätt i olika sammanhang. Det tillgodoser vårt och samhällets behov av säkerhet, förutsägbarhet, trygghet.
Autonomiutövning
När vi har autonomi går våra beslutsprocesser till som så att vi först informerar oss om vilka aktiviteter som erbjuds (spela fotboll, jobba som kock, studera historia). Vi sätter oss in i villkoren för att delta (regler, kostnader, schema, etc). Mot bakgrund av all inhämtad information avgör vi om vi samtycker till villkoren för den aktivitet vi vill delta i. Om vi samtycker är vi redo att ta ansvar för att inordna oss.
Det vore oklokt av oss att samtycka till att inordna oss utan att först ha klart för oss vilka villkor som gäller.
När autonomin hotas
På det personliga planet blir inordning bara meningsfullt som svar på en inbjudan som vi i frihet samtycker till, oberoende av press utifrån. Den som till exempel tvingar sitt barn att gå ut mot hens vilja kan observera hur motivationen att inordna sig i trafikreglerna är betydligt mindre än när samma barn vill gå och handla i godisaffären. Kanske sätter sig barnet ner mitt i gatan. Det handlar inte om barnets förmåga att gå, och inte heller om hens förståelse för trafikregler, utan om att barnet upplever att hens autonomi hotas.
Inordning utan samtycke innebär att vi uppmanas överge vår autonomi - vår egen vilja och våra egna behov. Det triggar våra försvarsmekanismer. Kanske gör vi uppror och ställer till med kaos och förstörelse: fight response. Det vittnar om att vi sätter stort värde på vår autonomi. Vi kan också reagera med att internalisera förtrycket och bli duktiga och lydiga: fawn. Eller så gör vi oss osynliga eller otillgängliga: freeze/flight. Att förtrycka eller bli förtryckt motsvarar inte något mänskligt behov. Det skadar relationerna och leder till hög stressnivå, låg motivation och psykisk ohälsa.
Skolsystemet
Skolsystemet är designat så att krav ställs på inordning utan samtycke. Barnens autonomi inskränks på flera plan: tid, rum, rörelse, aktivitet. De förutsätts acceptera att delta i en oerhört lång rad aktiviteter, som de inte ges egentlig möjlighet att (inte) samtycka till.
Föräldrar, släktingar, skolpersonal och andra vuxna förväntas stötta, uppmuntra, övertyga, uppmana, övertala barn att inordna sig. En påverkan och press som förmodligen skulle anses otillbörlig om det gällde någon annan aktivitet. Inordning blir det primära; ett självändamål. I regel sker en betydelseglidning, så att inordning ses som tecken på gott självbestämmande.
Ibland blandas självbestämmande ihop med självständighet, som i att själv få bestämma när och hur en skoluppgift ska utföras. Självbestämmande innefattar alltid möjligheten att säga nej till en given aktivitet.
Vad är autonomi?
När vi pratar om barns autonomi tänker vi gärna i termer av färdigheter som barn behöver lära sig för att uppnå självständighet: cykla, läsa, laga mat osv.
En mer utmanande aspekt av människans autonomi är självbestämmandet. Att själv avgöra vad en äter, sätter på sig, eller samtycker till att delta i. Att ha valfrihet och kontroll över sitt eget liv; att bli respekterad när en sätter gränser. Självbestämmande bygger på kontakt med de egna känslorna och behoven, och matchar individens behov av integritet, respekt, acceptans, autenticitet, frihet.
Inordning
Den som vill begränsa någon annans självbestämmande behöver ha goda skäl. Oftast handlar det om att skydda våra medmänniskor och oss själva. Vi låter till exempel inte vårt barn röra sig ensam i trafiken förrän hen visar att hen förstår trafikreglerna och kan inordna sig.
Inordning är vår förmåga att leva upp till externa förväntningar och bete oss på rätt sätt i olika sammanhang. Det tillgodoser vårt och samhällets behov av säkerhet, förutsägbarhet, trygghet.
Autonomiutövning
När vi har autonomi går våra beslutsprocesser till som så att vi först informerar oss om vilka aktiviteter som erbjuds (spela fotboll, jobba som kock, studera historia). Vi sätter oss in i villkoren för att delta (regler, kostnader, schema, etc). Mot bakgrund av all inhämtad information avgör vi om vi samtycker till villkoren för den aktivitet vi vill delta i. Om vi samtycker är vi redo att ta ansvar för att inordna oss.
Det vore oklokt av oss att samtycka till att inordna oss utan att först ha klart för oss vilka villkor som gäller.
När autonomin hotas
På det personliga planet blir inordning bara meningsfullt som svar på en inbjudan som vi i frihet samtycker till, oberoende av press utifrån. Den som till exempel tvingar sitt barn att gå ut mot hens vilja kan observera hur motivationen att inordna sig i trafikreglerna är betydligt mindre än när samma barn vill gå och handla i godisaffären. Kanske sätter sig barnet ner mitt i gatan. Det handlar inte om barnets förmåga att gå, och inte heller om hens förståelse för trafikregler, utan om att barnet upplever att hens autonomi hotas.
Inordning utan samtycke innebär att vi uppmanas överge vår autonomi - vår egen vilja och våra egna behov. Det triggar våra försvarsmekanismer. Kanske gör vi uppror och ställer till med kaos och förstörelse: fight response. Det vittnar om att vi sätter stort värde på vår autonomi. Vi kan också reagera med att internalisera förtrycket och bli duktiga och lydiga: fawn. Eller så gör vi oss osynliga eller otillgängliga: freeze/flight. Att förtrycka eller bli förtryckt motsvarar inte något mänskligt behov. Det skadar relationerna och leder till hög stressnivå, låg motivation och psykisk ohälsa.
Skolsystemet
Skolsystemet är designat så att krav ställs på inordning utan samtycke. Barnens autonomi inskränks på flera plan: tid, rum, rörelse, aktivitet. De förutsätts acceptera att delta i en oerhört lång rad aktiviteter, som de inte ges egentlig möjlighet att (inte) samtycka till.
Föräldrar, släktingar, skolpersonal och andra vuxna förväntas stötta, uppmuntra, övertyga, uppmana, övertala barn att inordna sig. En påverkan och press som förmodligen skulle anses otillbörlig om det gällde någon annan aktivitet. Inordning blir det primära; ett självändamål. I regel sker en betydelseglidning, så att inordning ses som tecken på gott självbestämmande.
Ibland blandas självbestämmande ihop med självständighet, som i att själv få bestämma när och hur en skoluppgift ska utföras. Självbestämmande innefattar alltid möjligheten att säga nej till en given aktivitet.
Poängen med autonomi
Upplevelsen av självbestämmande, valfrihet och kontroll över sitt eget liv, är en av de mest centrala faktorerna för människans psykiska hälsa (Ryan & Deci (2000)). Autonomi ger oss motståndskraft mot stress och grupptryck, gynnar vår emotionella mognad och vår problemlösningsförmåga. Vårt självförtroende ökar, liksom vår energi, koncentration, uthållighet och kreativitet. Autonomi skyddar mot depression, utmattning och inlärd hjälplöshet.
Autonomi innebär respekt för oss själva – vilket i sin tur möjliggör respekt för andra människor. Autonomi ger oss värdighet och mening. När vi inte tillåts utöva autonomi, så övar vi istället på att förhålla oss till förtryck.
En stor del av de ”problembeteenden” som barn uppvisar i skolan bottnar i naturliga psykologiska reaktioner på inskränkt autonomi. Det gäller även barns höga stressnivåer, låga motivation och psykiska ohälsa.
Vad skulle hända om barn fick mer autonomi?
Med utgångspunkt i den väl belagda autonomiforskningen kan vi misstänka att barns emotionella mognad, problemlösningsförmåga, motivation, energi, koncentration, uthållighet, kreativitet och allmänna psykiska hälsa skulle förbättras av ökad autonomi.
Det finns forskning med svag evidens på mycket små grupper barn som själva fått styra över sitt lärande vid så kallade demokratiska skolor, och som pekar mot att de når goda resultat (Gray and Chanoff, 1986).
I skolsystemet ses inordning generellt som en förutsättning för barns inlärning. Forskning och vetenskap pekar dock mot att tvång har negativa effekter på både inlärning, utveckling och psykisk hälsa. Inordning har sin naturliga plats som en följd av samtycke, men utan autonomi blir inordning inte meningsfullt. Vi kan designa ett skolsystem som stöttar barns självbestämmande, valfrihet och kontroll över sina liv. Då blir grundskoleutbildning något helt annat än en övning i påtvingad inordning.
– Emma Westman