Inte gå till skolan. Ibland är det olagligt att lyssna på barn.
Under alla småbarnsåren var jag hemma med min dotter. Jag såg att hon inte trivdes i stora barngrupper med vuxna som inte hade tid till den där genuina och nära anknytningen som hon var van vid hemifrån. Vi provade även en dagmamma som jag tänkte skulle funka jättebra för min dotter, hon skulle få leka och vara i väg på kul grejer medan jag kunde ägna mig åt mina projekt och att bli frisk från min sjukskrivning. Det var två vuxna på 5 barn, men min dotter trivdes inte där heller, hon var ledsen varje gång hon skulle dit, av någon anledning var det inte hennes grej. Så det var så det fick bli. Med henne hemma var det visserligen mycket svårt för mig att få tiden att räcka till för mina egna personliga drömmar och ambitioner men jag kände så mycket glädje och värde i att ge min dotter det hon mådde bra av, och att få vara med henne och se henne utvecklas hela dagen vägde upp för det jag förlorade på andra håll i livet.
Jag är dessutom personligen genuint intresserad av pedagogik och har en passion för kunskap och lärande, så länge den inte är påtvingad. Så att ”hemförskola”, delvis ihop med andra föräldrar och barn var optimalt för oss. Vi hade våra egna rutiner i lugn och ro, vi utforskade vår stad och även andra platser i Sverige, vi lärde känna många olika människor i alla olika åldrar och fick fina relationer som vi har kvar än idag. Min dotter lärde sig läsa och skriva och tycker det är jätteroligt att räkna och att lära sig om allt mellan himmel och jord, men mest djur, hon kan mängder av fakta om djur, särskilt kattdjur. Då hon var fem år startade hon en insamling för att hjälpa lejon i Afrika, hennes favoritdjur, och hon samlade in 2000 kr som skänktes till en organisation som vi sen haft kontakt med på nätet, de ska nu döpa ett lejon efter min dotter. Sådana erfarenheter gör att man växer som människa, känslan av att man är en del av resten av den här världen man lever i, och kan vara med och påverka och förändra. Det ger en kraft och motivation att fortsätta, att leka, lära och utvecklas.
Men i och med att skollagen inte tillåter någon form av hemskolning i Sverige visste jag att jag skulle bli tvungen att flytta utomlands om jag ville leva ut mina drömmar ihop med min dotter efter sexårsåldern. Men jag trodde inte att det skulle bli sådana här problem redan i förskoleklassen.
I och med att min dotter är så mycket mer socialt utåtriktad än vad jag är, som personligen vantrivdes i skolan, och dessutom extrovert till tusen så trodde jag hon skulle trivas över lag i de låga klasserna. Även om jag som hennes mamma kände på mig att det inte skulle vara den bästa miljön för henne att utvecklas i, då hon inte uppskattar stökiga miljöer, så trodde jag att hon skulle få många kompisar och ha kul. Jag tänkte att hon trots allt inte var så ”känslig” som jag, och att jag inte bara skulle anta att hon skulle få samma upplevelse som jag hade. Det visade sig att hon var mycket mer ”känslig” än jag.
När allt brister. Är det rimligt att barn har plikt att vara på en plats som får dem att må dåligt?
Det står fina saker i skollagen, som väl alla kan hålla med om bör vara en självklarhet för alla barn. Saker som att ”utbildningen ska utformas så att den bidrar till personlig utveckling samt förbereder eleverna för aktiva livsval och ligger till grund för fortsatt utbildning”. Skolan ska även vila på en vetenskaplig grund och på beprövad erfarenhet.
Men vad gör man om detta inte stämmer överens med verkligheten? Vad gör alla de familjer vars barn mår dåligt i skolan, som erfar smärta där det uppstår repetitiva kroniska krockar med skollag och individens känslor och vardagsliv? Vem tar ansvar för dessa familjer? Vem lyssnar och vem tror på…?
Så många gånger, många gånger under dagen, många gånger under sömnlösa nätter känner jag ett stort skrikande behov om att skriva om allt, om allt det jag upplevt under min egen skolgång, om de ”skolskador” jag fortfarande begränsas av i mitt liv, i det lilla och i det stora, och det jag nu upplever i och med min dotter som just nu påbörjat en liknande resa som jag hade. Men i stället klarar jag inte att skriva något alls, det är allt för mycket tankar och känslor som väller upp i och med det tomma dokumentet på datorn. Viljan att komma till tals, önskan att förändra, smärtan som fortfarande finns kvar, frustrationen av att se sin glada sprudlande dotter kämpa med psykisk ohälsa när ambitionen var att ge henne något helt annat än detta, raka motsatsen till detta…
Jag har så mycket jag vill säga. Jag har så mycket erfarenhet som jag anser vara viktiga för helhetsbilden, för verklighetsperspektivet. Men som samhälle vill vi gärna köra på som vi alltid gjort. Mina erfarenheter, min dotters erfarenheter och många, många andras människors erfarenheter av skolan är en obekväm sanning, som man inte vill ta på allvar. Man vill sätta diagnoser och skjuta oss åt sidan så långt det går. Men även vi med diagnoser har rätt till den där ”personliga utvecklingen” som Skolverket aspirerar på, inte bara att överleva en vardag som är missanpassad oss. Där allt fokus går åt till att hantera krav vi vet att vi inte kan leva upp till fullt ut, med hälsan i behåll.
Jag har klara visioner om vad jag vill, och vad jag behöver för att blomma. Likaså känner jag min dotter så innerligt väl och vet vad hon behöver för att växa och är beredd att sätta alla mina egna personliga ambitioner åt sidan för att ge henne det där extra jag brinner för att få ge henne. Och det vore mycket bättre om våra liv kunde få handla om att leva upp till våra egna krav, som vi sätter på oss själva (grunden i personlig utveckling) än att försöka leva upp till krav satta utifrån av personer som inte förstår hur vi fungerar. Jag har full förståelse för att man inte förstår de diagnoser jag fått och som nu även min dotter ska utredas för, och begär inte av alla att känna till allt, men jag anser mig faktiska ha rätt att begära att man åtminstone lyssnar när vi försöker berätta vad det är som inte funkar och vad vi i stället behöver.
Enskilda lärare och skolpersonal försöker förändra så gott det bara går för den enskilda eleven. Jag har bara goda erfarenheter från min dotters skola när det kommer till de som arbetar där. De är snälla, trevliga, bemötande och tar sitt ansvar. Men det jag skriver om här ligger inte på dem, det är inte deras ansvar och inte själva verksamhetens överhuvudtaget. Det ligger djupare än så. I grund och botten handlar det om vår syn på barn, vår syn på människor rentav, i vår politik och i vårt samhälle i stort. Och det är bara när tillräckligt många ser problemet och vill hjälpa till som det kan förändras.
Jag är säker på att många som läser denna text jag nu trots alla känslor lyckats fumla ihop, kommer att känna misstro, anta saker och dra felaktiga slutsatser utifrån sina egna åsikter baserade på sina egna erfarenheter. Att jag gjort fel som haft min dotter hemma, att jag säkert är en sådan där pjoskig mjäkig mamma, kanske är jag religiös, att hemskolning är farligt och att jag isolerar min dotter, att det jag kallar skolskador inte existerar utan handlar om andra saker. Jag har hört alla fördomar som finns mot de problem jag tar upp här, och mot de lösningar jag suktar efter, varav hemundervisning är ett av många… och det är delvis sårande och delvis så oerhört förargande att höra.
Vilken diagnos jag eller någon annan har är dessutom irrelevant i sammanhanget då alla människor har rätt till utveckling och att bli lyssnade på, oavsett personlighet eller egenheter. Jag blev inte lyssnad på som barn, mina problem togs aldrig på allvar och jag fick aldrig erfara att någonting anpassades efter mig, jag blev osynlig i skolan och har mycket svårt att åter bli synlig nu som vuxen. Men jag vill göra mitt bästa för att min dotter ska få sina behov tillgodosedda, och det är för mig högst obegripligt att det ska vara så svårt. Och att lagarna i vårt land motsäger sig själva. Och att familjer ska behöva flytta utomlands för att läka sina barn från en felaktig och påtvingad tillvaro i en intuition de stressats sönder i.
När jag läser vad föräldrar skriver i grupper för ”hemmasittare” på facebook så blir jag förkrossad. Inläggen handlar ofta om hur stolta de är över sina barn då barnet efter en fruktansvärt ångestfylld morgon ändå lyckats ta sig till skolan, om än två timmar sent – ”de kom alla fall iväg”! Jag förstår föräldrarnas känslor. Men jag kan förundras över detta perspektiv, som ju är det vanliga, att vara glada över att barnen tar sig dit, trots att de mår så dåligt där. Det saknas så mycket barnets perspektiv här.
Från mitt perspektiv är det hela totalt förvrängt, jag som varit där själv och mått dåligt i skolan… vi är så förblindade av kraven från samhället att vi knappt ser våra barn. Hur kan det ha fått gå så långt att vi inte hyser mer respekt för dessa unga människors eget omdöme över sin egen kropp och själ, över sina egna känslor och gränssättningar. Och att vi inte tolkar barnkonventionen bättre än så här…
Vuxna har rätt att ansöka om att arbeta deltid. Det borde barn också ha – innan de mår så dåligt att de inte orkar gå till skolan alls.
Vi manar på barnen in i det längsta, och när de till sist bryter ihop så är målet ändå att de ska komma tillbaka till denna miljö, men med hjälp av anpassningar. Hur mycket kan anpassningarna egentligen göra? Vad hände med personlig utveckling och alla de andra fina satserna som står skrivna i skollagen? För dessa unga individer handlar livet här och nu istället om att orka med vardagen. Att hitta sig själv och att utvecklas under omständigheter som inte tillåter en att vara sig själv är inte lätt. Livet då man är barn och ungdom ska främst handla om just detta och att utvecklas som individ. Kunskap ska hjälpa till med detta, men inte bli en faktor och en press som i stället hindrar barnet att utvecklas på ett sunt vis. Då bygger skolan inte längre på en vetenskaplig grund, och om den beprövade erfarenheten säger att barn blir sjuka då är det dags att göra drastiska förändringar. Några enstaka anpassningar för vissa individer räcker då inte på långa vägar. Om några barn mår så pass illa i skolan att de blir psykiskt sjuka så har jag mycket svårt att se att skolan skulle vara en optimal plats för lärande och utveckling för något barn, diagnos eller inte, så olika är vi inte.
Om föräldrarna dessutom har samma erfarenhet som de deras barn nu erfar i skolan och har hittat lösningar som de tror på så bör de ges möjlighet att erbjuda sina barn denna lösning, de ska inte behöva bli så kallade skolflyktingar och flytta till grannländerna. Då behöver lagarna återgå till det som var innan 2011, då hemskolning var fullt möjligt även Sverige (med tillsyn), precis som det är i Norge, Danmark och Finland och i stort sett alla andra länder i världen.
Min dotter började skolan i hösten 2022. Första dagen då hon kom hem var hon superlycklig och ville inte gå hem, hon ”älskade skolan”. Andra dagen och i stort sett alla andra dagar sedan dess har det varit raka motsatsen. Varenda kväll och morgon, ja i stort sett alla ledig tid har gått åt till att förbereda, övertala och truga för att få med sig henne till skolan. Det är så jobbigt att skriva om det. Hon har gråtit floder och uttryckt väldigt tydligt och detaljerat hur mycket hon hatar skolan och hur stressad, yr och orolig hon känner sig där. Och jag har inte kunnat förändra hennes situation, för jag har inte makt att göra det. Inte heller är det någon som trott mig, eftersom min dotter inte visar känslor utåt för någon annan än mig, inte ens sin pappa eller mina föräldrar som hon har en jättebra relation med. När hon är i skolan verkar hon glad. Men när hon kommer hem brister det.
Och så här har det sett ut fram tills för någon vecka sedan, då brast allt. Allt, allt, allt. Min dotter kunde plötsligt inte gå på toa, hon kunde inte gå ut till lekplatsen med mig eller till sin träning som hon älskar på kvällen, hon kunde inte klippa naglarna, inte duscha, inte måla, inte byta kläder, hon kunde knappt äta det hon hade på tallriken, inte heller kasta någonting som tex fruktskal, pga tvångstankar och tvångsbeteenden som rasade in över oss som ett tak. Det tog oss med storm. Från att vara helt fungerande hemma till att all min vakna tid gick åt till att få de mest basala saker i vardagen att ens hända. Hon kunde sitta en timme på toaletten och gråta och jag kunde inte hjälpa henne, ingenting funkade och jag ska tillägga att jag är en rutinerad problemlösare vid det här laget, som de flesta föräldrar. Till sist hittade jag ett par väldigt specifika lekar som hjälpte och som gjorde att hon kunde avsluta ett toabesök och komma därifrån. Sedan dess, i tre veckors tid har vi ägnat oss åt dessa detaljerade lekrutiner vid varje toabesök, det är ganska många toabesök vid det här laget. Men tvångstankarna påverkar allt. Ångesten har varit skyhög och minsta lilla press har inneburit kortslutning och panik. Bara vi ska titta på en film på fredagskvällen och mina föräldrar har satt sig i soffan före oss kan vara en utlösande faktor till panik, för att ”de väntar på mig”. Min dotter gick in i väggen, sex år gammal.
Jag fick träffat skolsköterskan på min dotters skola och hon skickade remiss till BUP. Jag kontaktade även jag BUP och nu har vi tid för våra första samtal. Under dessa tre veckor som min dotter varit hemma nu så har det lugnat sig, ångesten tar inte lika lätt över längre, men det är tvångstankar och ritualer kring det mesta. Min dotter som precis nu i dagarna fyllde sju år har länge sett fram emot sitt kalas, som alla barn, men efter att hon bröt ihop så här så har blotta tanken på kalaset gett henne ångest och det har varit mycket fram och tillbaka och mycket mentalt arbete för att våga. Timmarna innan kalaset mådde hon illa och hade ont i magen och var jättenervös men ville samtidigt inte ställa in kalaset. Det gick jättebra och hon var så nöjd och glad efteråt.
I samband med sammanbrottet för dottern så lyfte jag bort skolan helt och hållet från min dotters liv, tills vidare, men nu ska vi gå dit en lektion om dagen, tre gånger i veckan (tillsammans) på skolsköterskans inrådan. Jag skulle gärna fortsätta lyfta bort den från hennes liv, om jag bara fick lov för landets lagar att göra detta. Utan någon som helst press börjar hon komma tillbaka till sitt vanliga glada jag. Jag vill inte att hennes liv de kommande åren ska kretsa kring att överleva en vardag av ångest, bara för att lagarna i vårt land inte tillåter henne ha en annan tillvaro än den i en skolbyggnad. Om jag flyttade till vårt närmaste grannland skulle jag ha förutsättningarna att som förälder ge mitt barn en sund uppväxt, som den vi hade innan skolplikten, som på riktigt kunde handla om henne, hennes utveckling och utbildning, i stället för att handla om skolan och dess press och krav utifrån missanpassade och förlegade motiv i ett system som inte ser, lyssnar på eller förstår henne. Men ska jag inte kunna ge henne det här i vårt hemland?
Jag hoppas att fler tar oss som lever med denna problematik på allvar och tror på vår upplevelse. Där skolan är en faktor som bryter ner individer, familjer och liv. Föräldrar, skolpersonal och andra… vi måste bli fler som vaknar upp till denna verklighet och sätter ner foten.
Skolan ska vara för barnen, inget annat. Det är enkelt.