Pedagogisk mångfald
När vi diskuterar pedagogik är grundproblemet ofta att debattörerna inte är överens om vad slutmålet med utbildning är. De traditionella debattörerna vill ha mätbara resultat på kunskap, medan vi som förespråkar friare pedagogiska metoder är övertygade om att människor i unga år bör ges möjligheter att ta ansvar, hitta sina passioner och behålla sin lust för lärande för att kunna bli omsorgsfulla och moraliska medborgare.
Det går såklart att hitta massvis med forskning som stöder en konventionell auktoritär kunskapssyn, de önskade resultaten är lätta att mäta. Men även vi som skulle vilja se mer individualiserade och friare metoder har gott om studier att tillgå.
En amerikansk studie visade att elever som generellt var lågpresterande men som hade ett välutvecklat intresse för läsning eller matematik visade ovanligt starkt engagemang och hade hög förståelse när de presenterades med just textpassager eller matematiska problem. De presterade alltså bättre än klasskamrater, som i vanliga fall var högpresterande men saknade dessa intressen.
I en annan studie undersöktes framstående akademiker och nobelpristagare med dyslexi. Som unga hade de idogt kämpat med läsningen just för att de getts möjlighet att förkovra sig i ämnen som de tidigt visat ett brinnande intresse för.
En engelsk studie fann att barn minns fakta bättre om någon de har en nära relation till sitter bredvid dem när de lär. Detta skulle kunna tas som ett argument för mer föräldranärvaro i klassrummet eller rent utav för hemundervisning.
I en tid av robotar, informationsöverflöd och artificiell intelligens är traditionalisterna på försvar. De gör en poäng av att hävda att faktiska kunskaper alltid kommer vara viktiga. självklart kommer de att vara betydelsefulla, men frågan är vad vi förlorar om vi prioriterar bort andra värden? Den pedagogiska debatten handlar, i likhet med var man befinner sig på den politiska höger-vänsterskalan, till sist och syvende om vilken människosyn och framtidstro du har.
Även om vi visste exakt hur framtiden skulle te sig så kan ingen forskning i världen ge svar på exakt hur en människa bör leva sitt liv vare sig hon är 8 eller 88, inbegripet när eller på vilken skola du bör vistas. Det beror ju på vilket liv vi eftersträvar.
Det kommer i Sverige aldrig råda konsensus kring hur läroplanen bör utformas. I ett fritt samhälle är det rimliga ibland att komma överens om att inte komma överens. De föräldrar som vill ha sina barn instruerade av traditionella lärare kan tillåtas välja sådana skolor. Vi föräldrar, och barn, som vill se varmare och mänskligare skolor där pedagogiken tar hänsyn till barns intressen och preferenser, skulle stå fria att välja sådana miljöer.
Utvecklingen i skolan står i det närmaste still och har gjort så i decennier. Det är därför dags att göra Läroplan för grundskolan (Lgr 11) till ett frivilligt styrdokument. Vi kommer på så vis få en uppsjö av moderna skolor, men även mer traditionella skolor kommer vara fria att undervisa efter tycke. Med större pedagogisk mångfald kommer svenska skolan att kunna ta betydligt större och snabbare steg mot framtiden.